Alzheimers sjukdom var länge svår att identifiera och ansågs vara en sällsynt diagnos som endast kunde fastställas efter patientens bortgång. Tidiga diagnostiska kriterier var begränsade och byggde främst på att utesluta andra sjukdomar. Ett genombrott kom på 1980-talet när forskare identifierade de proteiner som definierar sjukdomen: neurofibriller och plack. När tau och fosforylerat tau (p-tau) kunde mätas i ryggvätska hittades ett biologiskt korrelat för sjukdomen hos levande patienter. Senare upptäcktes också att amyloid-β (Aβ42) var förändrat i ryggvätskan, vilket ytterligare stärkte diagnostiken. Idag har metoderna förfinats, och med PET-avbildning kan amyloidinlagringar i hjärnan visualiseras, vilket ger ännu mer träffsäker diagnostik.²