Från kliniskt syndrom till biologiskt definierad diagnos med biomarkörer
Vänligen notera att denna bild är AI-genererad.
Från kliniskt syndrom till biologiskt definierad diagnos med biomarkörer
Vänligen notera att denna bild är AI-genererad.
Diagnostik med och utan biomarkörer
Att ställa korrekt diagnos vid en kognitiv sjukdom, såsom lindrig kognitiv svikt (eng. MCI), Alzheimers sjukdom eller annan neurodegenerativ sjukdom, är ofta utmanande i frånvaro av biomarkörer (t.ex. Aβ42/40 och p-tau).
Begränsningar med klinisk diagnos
En stor neuropatologisk studie har visat att en klinisk syndromdiagnos av Alzheimers sjukdom vid specialiserade kliniker på kognitiva sjukdomar endast i omkring 70% av fallen stämde överens med den neuropatologiska diagnosen.1
En svensk studie visade liknande resultat där diagnostisk träffsäkerhet efter utredning på specialiserad minnesklinik (innan tillgång till likvormarkörer eller amyloid PET) hade en träffsäkerhet på drygt 70% jämfört med en biomarkörs-verifierad konsensusdiagnos.2 Studier som dessa visar tydligt vikten av att inkludera biomarkörer i utredningen av patienter på en minnesklinik, särskilt vid misstanke om Alzheimers sjukdom.
Neuropatologisk diagnos
Alzheimers sjukdom var länge en neuropatologisk diagnos, men 1984 infördes kliniska kriterier av NINCDS-ADRDA Work Group för att diagnosticera ”sannolik” eller ”möjlig” Alzheimer.3 Dessa byggde på successiv minnesförsämring (minnesstörning), kognitiv svikt i minst ytterligare en kognitiv domän, påverkan på självständighet i vardagliga aktiviteter och uteslutning av andra orsaker. Överensstämmelsen med neuropatologisk diagnos var dock låg, och säker diagnos krävde fortsatt obduktion.1
Biomarkörbaserad diagnos: AA- och IWG-kriterierna
I slutet av 2010-talet, i takt med förbättrade biomarkörer såsom amyloid PET, tau PET, blodbiomarkörer och ryggvätskeanalyser (CSF/spinalvätska), skedde en förskjutning mot en biologiskt baserad diagnosdefinition, i linje med sjukdomens patofysiologi.
Två centrala diagnoskriterier är Alzheimer’s Association (AA)4 och International Working Group (IWG)5 kriterierna. AA definierar Alzheimers sjukdom utifrån de underliggande patologiska förändringarna som kan påvisas med vissa biomarkörer (t.ex. amyloid PET, plasma p-tau217 eller cerebrospinalvätskenalays av Aβ42/40 eller Aβ42/p-tau), oavsett förekomst av symtom.6 I nuläget avråder dock dessa kriterier från att ställa diagnos vid preklinisk sjukdom (ingen objektivt verifierbar kognitiv svikt). IWG kräver både verifiering av patologi och objektivt verifierbar kognitiv svikt för diagnos.7
I praktiken försöker de flesta specialiserade kliniker på kognitiva sjukdomar i Norden följa IWG-kriterierna, men i de flesta vårdmiljöer saknas tillgång till biomarkörer vilket gör att ren klinisk syndromdiagnostik fortfarande är vanlig trots dess osäkerhet. En sådan diagnostik fyller fortsatt en funktion avseende omhändertagande och behandling med symtomlindrande läkemedel, men går inte att använda sig av vid användning av läkemedel som riktar sig specifikt mot de underliggande patologierna Aβ eller tau.
AT(N)-modellen och utvidgade biomarkörkategorier
I Alzheimer´s Association (AA) diagnostiska ramverk kartläggs förekomsten av amyloid-beta (Aβ), tau och neurodegeneration enligt den så kallade AT(N)- modellen. Där sätts N inom parentes eftersom det inte är specifikt för Alzheimers sjukdom. I senare uppdateringar har ramverket utökats med inflammation (I) som är en viktig komponent i Alzheimers sjukdom och andra neurodegenerativa sjukdomar, samt ko-patologierna vaskulär skada (V) och alfa-synuklein (S) som är orsaken till bland annat Lewy body och Parkinsons sjukdom.6
Det finns många olika varianter av taupatologi och man har i senare uppdatering delat upp det i T1 (fosforylerat och utsöndrat tau) samt T2 (AD tau proteinopati). Se tabell nedan avseende biomarkörer för att mäta kärnbiomarkörer för A och T som definierar sjukdomen, samt icke-kärnbiomarkörer för N, I, V och S.
| BIOMARKER CATEGORY | CSF or plasma analytes | Imaging |
|---|---|---|
| Core biomarkers | ||
| Core 1 | ||
| A (Aβ proteinopathy) | Aβ 42 | Amyloid PET |
| T1: (phosphorylated and secreted AD tau) | p-tau217, p-tau181, p-tau231 | |
| Core 2 | ||
| T2: (AD tau proteinopathy) |
MTBR-tau243, other phosphorylated tau forms (e.g., p-tau205), non-phosphorylated mid-region tau fragmentsa |
Tau PET |
| Biomarkers of non-specific processes involved in AD pathophysiology | ||
| N (injury, dysfunction, or degeneration of neuropil) | NfL | Anatomic MRI, FDG PET |
| I (inflammation) Astrocytic activation |
GFAP | |
| Biomarkers of non-AD copathology | ||
| V (vascular brain injury) | Infarction on MRI or CT, WMH | |
| S (α-synuclein) | αSyn-SAAa | |
Bearbetad från: Jack, C. R., Jr. et al. Revised criteria for diagnosis and staging of Alzheimer's disease: Alzheimer's Association Workgroup. Alzheimers Dement 20, 5143-5169 (2024).
Referenser
1. Beach TG, et al. Accuracy of the clinical diagnosis of Alzheimer disease at National Institute on Aging Alzheimer Disease Centers, 2005–2010. J Neuropathol Exp Neurol. 2012;71(4):266–73. doi:10.1097/NEN.0b013e31824b211b
2. Palmqvist S, et al. Blood biomarkers to detect Alzheimer disease in primary care and secondary care. JAMA. 2024;332(13):1245–57. doi:10.1001/jama.2024.13855
3. McKhann G, et al. Clinical diagnosis of Alzheimer’s disease: report of the NINCDS-ADRDA Work Group. Neurology. 1984;34(7):939–44. doi:10.1212/WNL.34.7.939
4. Jack CR Jr, et al. NIA-AA research framework: toward a biological definition of Alzheimer’s disease. Alzheimers Dement. 2018;14(4):535–62. doi:10.1016/j.jalz.2018.02.018
5. Dubois B, et al. Clinical diagnosis of Alzheimer’s disease: recommendations of the International Working Group. Lancet Neurol. 2021;20(6):484–96. doi:10.1016/S1474-4422(21)00066-1
6. Jack CR Jr, et al. Revised criteria for diagnosis and staging of Alzheimer’s disease: Alzheimer’s Association Workgroup. Alzheimers Dement. 2024;20(5):5143–69. doi:10.1002/alz.13859
7. Dubois B, et al. Alzheimer disease as a clinical-biological construct—an International Working Group recommendation. JAMA Neurol. 2024;81(5):487–98. doi:10.1001/jamaneurol.2024.3770
Upptäck mer
